Husse & Matte oså jag förstås!
Tänkte att Husse och Matte säkert blir lite småputta om de inte får vara med bland visningen av
mina semesterbilder. De var ju där också trots allt. Är riktigt nöjd med det här kortet faktiskt, och
tro det eller ej men man kan säga lite grann att det är min förtjänst. Ja, för de ställde in på den
där automatiska knappen på kameran så den tar bilden själv och sen sprang de riktigt fort (lite
fjantigt ni vet) skrattandes framför kameran. Jag tänkte, att ska de göra sig så stort besvär kan
ju jag passa på att förgylla bilden, man är ju inte dummare än så liksom. Jag ställde mig precis
framför dem, tittade rakt in i kameran och gjorde min snyggaste pose helt självmant.
Så här är vi alla tre. Husse & Matte oså jag förstås!
Jaha,Gott folk, vad sägs om lite semesterbilder?
Här ligger jag utslagen på verandan i Öland. Kanske inte den mest smickrande profilen men jag ser ju ändå ganska biffig ut. På verandan tycker jag om att ligga. Det är perfekt att bara lata sig där i svalkan när dagarna blir sådär riktigt heta.
Här ser jag lite piggare ut. Det är nog mat eller promenad på gång. Eller också var fotografen artiga nog att väcka mig innan de tog kort denna gången, pmfh! 
På denna bilden gör jag lite konster för att få hundgodis. Tänk om matte och husse också hade fått göra konster varje gång de ville ha godis. Matte är en riktig godisgris så då skulle hon inte hinna med något annat än "sitt fint" och "skaka tass" eller "rulla runt". Men såklart får jag ju hundgodis i bland utan att göra några konster. Bara för att jag är jag liksom.
Här har ni en riktig gossekille. Melvin heter han och är sisådär 8 månader tror jag. Han är bra för han kan inte gå än så jag får vara i fred ganska mycket. Och när han sitter såhär fint får han gärna klappa mig.
Grabbar, här har ni en riktig dam! Ingen liten papilljott utan en primadonna. Vi bor nästan grannar på Öland. Och hon är alltid så pratsam och social när jag går förbi. Den här dagen gav hon mig till och med en puss på munnen. Hm...jag kanske inte behöver gå ut och söka på SprayDog..jag kanske har kärleken närmare än jag tror. Nåja, det får tiden, eller semestern, utvisa. Hursomhelst är hon en riktig donna!
En helt vanlig måndag
I alla fall så fick jag stanna till lite framför ICA-affären för där var två små barn i sina regnkläder. Jag hörde mamman säga "Kom nu så går vi till spårvagnen" men barnen blev helt uppslukade av mig. Såklart, det är ju inte alla som glänser som jag var dag. När den ena lilla barnungen räckte fram handen mot mig sa mamman "Du får fråga först om du får klappa". Såntdär tycker jag om, när man respekterar oss hundar. Matte såg att det var två snälla barn så hon satte sig på huk och visade barnen hur de skulle klappa. Först ville de klappa åt helt fel håll men de lärde sig snabbt. "Vad fin han var" sa mamman. "Eller är det en hona"? frågade hon sedan. Jag fnös tyst för mig själv, det kan väl vem som helst se att jag är en stolt hane. "Nej, det är en hane. Anton heter han" svarade matte. "Så snäll han var" sa mamman och jag blev varm inombords. Jag brukar alltid få beröm för att jag är så snäll. "Ja, han är snäll och fin men ganska seg och disträ i bland" sa matte då och skrattade till. Pmfhh! tänkte jag, hur vågar hon? Nåja, hon är ju ganska disträ själv så jag brydde mig inte så mycket om den kommentaren.
På väg hem från affären så såg vi de där hundarna igen framför bageriet. Två små papillon, papilljotter som jag brukar kalla dem på skämt. Vi såg dem en annan dag och då hälsade jag på dem. Det var två tjejer men de var inte något för mig, de var alldeles för små liksom. I dag väntade jag bara tills de hade gått förbi och sedan så gick jag helt oberört förbi. I ögonvrån såg jag att den ena sneglade på mig sådär intresserat. Ja, man får allt hålla dem på halster de små kexen...
När vi hade kommit en bit på gångvägen passerade vi en pensionärsdam som satt på sin rollator. "Ja, i kväll är det det där hundprogrammet på tv. Det tycker jag är så kul" utbrast hon när vi var i jämnhöjd. Matte utbytte några artiga ord och sedan gick vi vidare. Det är märkligt men det stämmer nog det där jag hörde matte berätta för husse sist hon varit hundvakt. Då sa hon att hundar är som barn, att de väcker människors innersta kärlek. Hon tyckte att det var så många som började prata med henne och mig. Det stämmer nog. Det är ju inte för inte jag kallas "The Golden Guy".
När vi var nästan vid entrédörren ville jag stanna och nosa länge för det var någon jättespännande doft. Då passerade det en gammal elegant dam bakom oss. Hon log mot oss och matte sa lite uppgivet "Ja, man får ju inte ha bråttom direkt". "Nej, jag vet" sa damen och så berättade hon att hon själv haft taxar men att hon inte kunde ha hundar sen hon fått proppar. "Men det där med att nosa. Det är ju som deras dagstidning....." sa hon och log mot mig. Då tyckte jag om damen alldeles kolossalt. För det är ju precis så det är. Människorna, de kan söka information på internet och i alla tidningar och i tv och jösses vet ja. Vi hundar måste ju söka information genom att lukta oss till den.
Jag såg hur matte blev lite ångerfull över att hon hade haft så bråttom. Damen log återigen åt mig "Ja, hundar de är fina de. Människans bästa vän". Jag log lite inombords och tänkte att det vore bra om människan alltid var hundens bästa vän också. Det finns alltför många människor som inte är snälla mot sina hundar. Nu menar jag faktiskt inte matte, trots att hon är lite stressad och disträ så är hon ganska snäll. När vi kom in torkade hon mina tassa omsorgsfullt och sedan gav hon mig vatten och hundfoder som jag slukade direkt. Nyss kliade hon mig lite bakom öronen och det, det tycker jag om!
Nu ska jag bara ligga och slumra skönt på golvet och vänta på att husse kommer hem. Matte också, fast hon ska slumra på soffan.
